RÄDDNINGSHUNDSPROVET
Författare:
Pia Linell

Den 12 december 1992 skulle vi göra certifikatprov för räddningshund, min hund Skrållan och jag. Det var s a s sista chansen eftersom man har 3 chanser att klara provet och vi hade misslyckats 2 gånger tidigare. Ett räddningshundprov gick till så (på den tiden) att hunden skulle genomsöka ett ”ruinområde” indelat i fyra kvarter, där det var gömt mellan 4 o 6 figuranter (människor), hur många fick man alltså inte reda på innan. Varje kvarter skulle genomsökas klart innan man gick vidare till nästa. Lämnade man ett kvarter utan att ha funnit alla figuranter i det kvarteret, var det kört. Allt detta skulle ske inom loppet av 20 minuter. Puh.

Nåväl! Jag vaknar på morgonen och känner mig inte alls bra. Vad är det jag gett mig in på ? Varför utsätter man sig själv för detta frivilligt? Det är kvalificerat självplågeri! Brrr. Jag kör i alla fall iväg till Räddningsskolan för att göra det som måste göras. Eftersom jag vet på förhand att vi måste gå sist – eftersom Skrållan löper – undrar jag för mig själv varför vi måste vara där redan 7.30, men så är det.

Vi är 7 stycken som ska göra provet och alla är lika nervösa. Efter lottning (för de andra 6 ekipagen) och diverse genomgångar av regler m.m. försvinner domarna, provledaren och alla figuranter (busar) ner till ruinstaden. Kvar sitter vi andra och tuggar på naglarna. Strax därefter kallas nummer ett ner.

Cirka 10.30 är det vår tur. Innan dess har jag stått vid stugan och ”trissat” upp Skrållan, så att hon riktigt brinner av iver att få leta ”busar”.

Jag har bestämt mig för att leta igenom området efter ett visst system, så när jag får anvisat vilket kvarter vi ska börja i så tar vi först en runda runtom det kvarteret och går sen in innanför murarna. Borta i vänster hörna, under en trappa som leder upp på en bunker, försvinner Skrållan in bakom ett par träpallar. Det är knäpptyst i 2 långa sekunder och sedan kommer skallet som markerar att hon hittat en figurant, jiipee. Jag visar domarna med handuppräckning att här ligger en figurant (det är obligatoriskt) och sedan söker vi vidare (hunden ska genomsöka området under ledning av föraren). Vi hittar inte fler figuranter i detta området så jag visar att vi går vidare till nästa (även detta är obligatoriskt).

Varvet runt nästa kvarter ger inget men efter en liten stund innanför muren markerar Skrållan – vid en orange motorhuv – som ligger på marken. En till, bra – duktig tös. Kom igen så tar vi näste. Efter en stunds ytterligare letande i andra kvarteret visar jag att vi tänker lämna och får en nick till svar. Puh, så långt allt väl.

På bortre sidan utanom tredje kvarteret försvinner Skrållan ner bland tegelstenar och bakom ett par pallar – där hon fastnar med tjänstetecknet – men kränger sig ur och börjar skälla. Toppen, snyggt tösen. Jag visar domarna igen, får på Skrållan tjänstetecknet i flygande fläng och sen fortsätter vi vår runda. Inga fler figuranter hittas i detta kvarter och jag visar åter med hjärtat i halsgropen att vi tänker lämna. (Det var det svåraste i hela provet att verkligen lita på sin hund och gå vidare till nästa). Jag får en nick till svar och kan pusta ut en gång till.

Vi tar en halv runda runt nästa kvarter och går sen in i mitten, där Skrållan springer fram till ett liggande cementrör med lock för. Hon snusar lite vid locket, går upp över och sen ner igen. Snusar runt locket igen och ställer sig sen ovanpå och drar in luft i motvind. Jag vågar knappt andas. Vadnudå?, tänker jag, kallar in henne och skickar henne en gång till. Då springer hon fram till röret igen men denna gången talat hon ljudligt om att hon hittat en ”buse” till. Bra, duktig tös. Jag klappar om henne, visar domarna att figuranten är funnen och skickar sen vidare. Skrållan sticker direkt fram till trappan vi bunkern, ner under diverse bråte och skäller. (Det var den ”figgen” som hon fått i nosen när hon stod på röret strax innan). Konflikt – men hon löste det. Jag visar åter för domarna att figurant är funnen och ser två framsträckta händer och hör ordet grattis. Va´är det slut? Har vi klarat det? Alla kommer fram och kramas och ”grattar” och då, så smått, börjar jag fatta att VI FAKTISKT HAR KLARAT PROVET. Vilken känsla!!!!!!!!

Eftersom hunden under provet inte få något godis så får Skrållan nu korv i massor och jag – med glädjetårarna skvalande – går på darriga ben in i stugan och där blir det fika av.

Fortfarande efter så lång tid – 14 år – får jag ståpäls när jag tänker på det.

I lydnad var hon också väldigt duktig. Att hon inte blev lydnadschampion berodde enbart på hennes matte - som tränade alldeles för mycket. En motiverad gårdshund behöver inte träna det den redan kan och detta gjorde att Skrållan till slut tröttnade på lydnaden. Vi blev dock uppflyttade till lydnadsklass elit. Hon blev även godkänd i högre klass tävlingssök.

Som uppvisningshund var hon en pärla. Hon älskade att visa sina konster som bl a bestod av att hon gjorde kullerbytta - hon slog alltså en volt framåt med huvudet mellan frambenen.

Hon blev mamma till 2 valpkullar där vi behöll en valp som blev döpt till Haritzas Amanda. Tyvärr blev Skrållan inte äldre än 12 år, hon fick avlivas pga cancer år 2000.