 |
||
|
RÄDDNINGSHUNDSPROVET Den
12 december 1992 skulle vi göra certifikatprov för räddningshund, min
hund Skrållan och jag. Det var s a s sista chansen eftersom man har 3
chanser att klara provet och vi hade misslyckats 2 gånger tidigare.
Ett
räddningshundprov gick till så (på den tiden) att hunden skulle
genomsöka ett ”ruinområde” indelat i fyra kvarter, där det var gömt
mellan 4 o 6 figuranter (människor), hur många fick man alltså inte
reda på innan. Varje kvarter skulle genomsökas klart innan man gick
vidare till nästa. Lämnade man ett kvarter utan att ha funnit alla
figuranter i det kvarteret, var det kört. Allt detta skulle ske inom
loppet av 20 minuter. Puh. Nåväl!
Jag vaknar på morgonen och känner mig inte alls bra. Vad är det jag
gett mig in på ? Varför utsätter man sig själv för detta
frivilligt? Det är kvalificerat självplågeri! Brrr. Jag kör i alla
fall iväg till Räddningsskolan för att göra det som måste göras.
Eftersom jag vet på förhand att vi måste gå sist – eftersom Skrållan
löper – undrar jag för mig själv varför vi måste vara där redan
7.30, men så är det. Vi
är 7 stycken som ska göra provet och alla är lika nervösa. Efter
lottning (för de andra 6 ekipagen) och diverse genomgångar av regler
m.m. försvinner domarna,
provledaren och alla figuranter (busar) ner till
ruinstaden. Kvar sitter vi andra och tuggar på naglarna. Strax därefter
kallas nummer ett ner. Cirka
10.30 är det vår tur. Innan dess har jag stått vid stugan och
”trissat” upp Skrållan, så att hon riktigt brinner av iver att få
leta ”busar”. Jag
har bestämt mig för att leta igenom området efter ett visst system, så
när jag får anvisat vilket kvarter vi ska börja i så tar vi först
en runda runtom det kvarteret och går sen in innanför murarna. Borta i
vänster hörna, under en trappa som leder upp på en bunker, försvinner
Skrållan in bakom ett par träpallar. Det är knäpptyst i 2 långa
sekunder och sedan kommer skallet som markerar att hon hittat en
figurant, jiipee. Jag visar domarna med handuppräckning att här ligger
en figurant (det är obligatoriskt) och sedan söker vi vidare (hunden
ska genomsöka området under ledning av föraren). Vi hittar inte fler
figuranter i detta området så jag visar att vi går vidare till nästa
(även detta är obligatoriskt). Varvet
runt nästa kvarter ger inget men efter en liten stund innanför muren
markerar Skrållan – vid en orange motorhuv – som ligger på marken.
En till, bra – duktig tös. Kom igen så tar vi näste. Efter en
stunds ytterligare letande i andra kvarteret visar jag att vi tänker lämna
och får en nick till svar. Puh, så långt allt väl. På
bortre sidan utanom tredje kvarteret försvinner Skrållan ner bland
tegelstenar och bakom ett par pallar – där hon fastnar med tjänstetecknet
– men kränger sig ur och börjar skälla. Toppen, snyggt tösen. Jag
visar domarna igen, får på Skrållan tjänstetecknet i flygande fläng
och sen fortsätter vi vår runda. Inga fler figuranter hittas i detta
kvarter och jag visar åter med hjärtat i halsgropen att vi tänker lämna.
(Det var det svåraste i hela provet att verkligen lita på sin hund och
gå vidare till nästa). Jag får en nick till svar och kan pusta ut en
gång till. Vi
tar en halv runda runt nästa kvarter och går sen in i mitten, där Skrållan
springer fram till ett liggande cementrör med lock för. Hon snusar
lite vid locket, går upp över och sen ner igen. Snusar runt locket
igen och ställer sig sen ovanpå och drar in luft i motvind. Jag vågar
knappt andas. Vadnudå?, tänker jag, kallar in henne och skickar henne
en gång till. Då springer hon fram till röret igen men denna gången
talat hon ljudligt om att hon hittat en ”buse” till. Bra, duktig tös.
Jag klappar om henne, visar domarna att figuranten är funnen och
skickar sen vidare. Skrållan sticker direkt fram till trappan vi
bunkern, ner under diverse bråte och skäller. (Det var den
”figgen” som hon fått i nosen när hon stod på röret strax
innan). Konflikt – men hon löste det. Jag visar åter för domarna
att figurant är funnen och ser två framsträckta händer och hör
ordet grattis. Va´är det slut? Har vi klarat det? Alla kommer fram och
kramas och ”grattar” och då, så smått, börjar jag fatta att VI
FAKTISKT HAR KLARAT PROVET. Vilken känsla!!!!!!!! Eftersom
hunden under provet inte få något godis så får Skrållan nu korv i
massor och jag – med glädjetårarna skvalande – går på darriga
ben in i stugan och där blir det fika av. Fortfarande
efter så lång tid – 14 år – får jag ståpäls när jag tänker på
det. I
lydnad var hon också väldigt duktig. Att hon inte blev lydnadschampion
berodde enbart på hennes matte - som tränade alldeles för mycket. En
motiverad gårdshund behöver inte träna det den redan kan och detta
gjorde att Skrållan till slut tröttnade på lydnaden. Vi blev dock
uppflyttade till lydnadsklass elit. Hon blev även godkänd i högre
klass tävlingssök. Som
uppvisningshund var hon en pärla. Hon älskade att visa sina konster
som bl a bestod av att hon gjorde kullerbytta - hon slog alltså en volt
framåt med huvudet mellan frambenen. Hon blev mamma till 2 valpkullar där vi behöll en valp som blev döpt till Haritzas Amanda. Tyvärr blev Skrållan inte äldre än 12 år, hon fick avlivas pga cancer år 2000.
|
||
